Jag är en gamyl. Jag blev klar med studierna för två år sedan, men har inte ännu lyckats slita mig loss från druzjba. Och tur är väl det! För var hittar man annars lika vänliga själar, galna idéer, skojiga fester och kollektiv anda? Jag blev än en gång påmind om det på måndagen när jag kom in i druzjbas studierum Karamzin där hela gänget satt samlat och drack vändagskaffe och åt bullar, havreflarn och ryska karameller. Vänskapen bara lyste om alla. Föreningen har valt ett bra namn: druzjba = vänskap.
Efter en onödigt lång paus har druzjba igen börjat spela sähly (inte innebandy, utan uttryckligen sähly...). Varje onsdag klockan 18 samlas ett gäng hurtiga druzjbaiter i Martins skola i Åbo för att springa sig svettiga och ha roligt. Alla får vara med: nya och gamla, killar och tjejer, bra och mindre bra spelare, druzjbaiter och deras kompisar och kompisars kompisar. Klubborna slängs i en hög på golvet och någon får i uppdrag att med ryggen till dela upp dem i två högar. Så där, då har vi lagen klara! ”Krasnaja mashina” är beredd att sätta igång. När spelet kommer igång handlar det mer om vilja än om skicklighet och den brokiga druzjba-skaran kämpar på för fullt. Den enda som har spelat innebandy mer seriöst är Maria och i hennes ögon ser det vi håller på med antagligen väldigt skrattretande ut, men som den äkta druzjbait hon är spelar hon snällt och peppar oss att göra vårt bästa. Efter förra veckans sählyträning ville vi ta en bild på hela gänget och det blev ett enormt åbäkande i äkta druzjba-anda när alla skulle rymmas på bilden och vara stilla när kamerans timer var klar!
När druzjba har fått en ny styrelse hör det till traditionen att den ska firas med vodka och gurka bakom Sibeliusmuséet och därefter middag på restaurang. Hur gammal den traditionen är kan inte ens gamyl-jag svara på, men den fanns redan före jag började studera för, hrmm, snart tio år sedan... Nå, så stod vi där igen i februarikylan. Skålade i vodka. Åt saltgurka. Middagen hölls denna gång på Indima och efter den hade vi After Christmas Party hos Heidi. Stämningen var på topp och vi fortsatte till nattklubben Monkey där vi invaderade dansgolvet och hade jättekul! När Monkey stängde och de andra ännu skulle fortsätta med jatkot hemma hos Heidi bestämde sig gamylen i mig för att gå hemåt. Det kändes trist att ha kommit till det stadiet när jag tänker mer på att vara pigg nästa dag än att ha roligt hela natten. Det skulle aldrig ha kommit på fråga förut – då var jag alltid med till slut! Men nu gick jag hem med gott samvete och en varm tanke i huvudet: bilden av när musiken hade tystnat och vi stod på dansgolvet i en ring, alla med armarna runt varandras axlar, och hoppade jämfota upp och ner och ropade ”DRUZJBA navsegda, navsegda, navsegda, NAVSEGDAAAAA...”
Eva Purhonen
Kommentit